Från medlemmarna

Varmt välkomna till 

Föreningen Norden Örebro!

Länkar

Jag tror att Tomten är en kvinna!



Jag vill inte vara den som omkullkastar en urgammal myt, men jag tror att han är en hon. Tänk efter lite själva.


Julen är en omfattande, välorganiserad, varm, mysig, närande social händelse, och jag har mycket svårt att tro att en kille skulle kunna ro iland en sådan tillställning. Till att börja med, den stora majoriteten av alla män börjar inte ens fundera på vad de skall köpa i julklapp förrän tidigast på julafton.


Det är precis som om de vore fastfrusna i någon tidszon tills klockan slår tre på julafton, när de helt plötsligt, men ändå med bibehållet lugn, ringer sina likaledes felande manliga kompisar och planerar lite sista-minuten shopping.


Väl framme vid affärscentrat, blir de alltid lika förvånade när de enda artiklar som affärerna har kvar är Black & Decker-apparater, skiftnycklar och hantlar. (Man skulle kunna tro att detta skulle bringa panikkänslor till våra män.


Tvärtom, de tycker att det gör beslutprocessen så mycket enklare). Endast med detta argument att stödja mig mot, påstår jag att Tomten är en kvinna. Säkert är, att om han vore man, skulle varje människa på vår runda jord på julafton öppna sina julklappar och finna slipapparater, limpistoler, brödrostar och presentkort på Järnia.


Ett annat problem för en manlig Tomte vore att komma fram. För det första, det skulle inte finnas några renar, de vore alla döda, flådda och urtagna, fastsurrade bak på släden, Tomten gapandes att jaktsäsongen på ren blivit förlängd.


Rudolfs huvud redan på väg för uppstoppning och montering på väggplakett.


Även om han-tomten HADE renar, skulle han ändå stöta på transportproblem, han skulle åka vilse bland snö och moln, och sen vägra att stanna och fråga efter vägen. Lägg därtill den oundvikliga försening han råkar ut för i skorstenen, där han som Martin Timell skulle stanna och undersöka varenda tegelsten och cementfog.


Att dessutom kontrollera 90-graders-vinkeln på samtliga granar tar ännu mer tid i anspråk. Han hinner helt enkelt inte fram i tid.


Andra skäl till varför Tomten omöjligt kan vara man:


Män kan inte packa en väska.

Män skulle aldrig sätta på sig kläder i röd sammet.

Mannens manlighet skulle vara hotad om han sågs umgås med alla dessa smånissarna.

Män svarar inte på brev.

Män är inte intresserade av strumpor, om de inte sitter på någon vacker kvinnas ben.


Att behöva säga "Ho, Ho, Ho, finns här några snälla barn" hela tiden innebär svårigheter att ragga tjejer.

Till sist, att vara ansvarig för julen långvarig dedikation.


Jag köper det faktum att andra mytiska figurer är män:

Amor flyger omkring bärandes på vapen.

Näcken hänger vid badställen och blottar sig gärna och ofta.


Liemannen smyger omkring i gamla trasor till kläder, och gillar trädgårdsredskap.


Vilken som helst utav dessa figurer skulle klara testosteron-testet. Men inte Farbror Tomten. Ingen chans.

Men så länge som vi har varandra, Kalle Anka på TV:n, Stilla Natt, Guttsta Julmust, hemlagad skinka på bordet spelar det egentligen ingen roll vilket kön Tomten är.


Jag önskar bara att hon skulle sluta klä sig som en man!


Alf Nilsson


 


Gransämja


 

Det var strax före jul. En gran skulle anförskaffas, vilket föll på min lott. Det var på den tiden när det fanns någonting som heter snö och som ramlade ned i november-december, och låg kvar till lärkor, tofsvipor, sädesärlor och maskrosor anlände fram på vårkanten. Det här var en sådan vinterdag. Snön låg vit på marken som en utrullad bomullskompress.


Nu barn, sa hustrun, nu ska ni få följa med pappa ut i skogen och hämta en julgran.


Det byltades på kläder på de små liven till oigenkännlighet. Och lagom vi var färdiga och skulle gå ut, så upptäckte ett av klädpaketen att ett toabesök måste göras å det snaraste.


Ännu en halvtimme försvann för av och påklädning, medan det andra klädpaketet stod som ett smältande isstod och väntade.


Så började då färden in i skogen med skidor. Mor i huset tittade ut genom fönstret och vinkade. Jag tog täten i skidspåret med såg och yxa och barnen efter. En vinteridyll som skulle fått Carl Larson att rodna.


Ut i skogen på de stigar vi så många gånger gått på. Men varifrån hade alla dessa trädrötter stora som anakondor kommit. De ställde till en massa förtret eftersom barnen hela tiden fastnade i dessa och föll som furor ljudlöst i snön. Det var inte tal om att barnen kunde resa sej själva iförda den munderingen, utan jag fick plocka av mig såg, yxa och skidor för att hjälpa dem över de stela och snötäckta anakondorna. Om det bara hade hänt en gång. Men ack....


Äntligen, där stod granen. Jag kunde redan se den påklädd med ljus, flaggor och diverse tingeltangel.

-Den här granen kommer mamma att tycka om, sa jag till barnen. De nickade ett jakande svar, fastän de var i andra tankar. Sonen som tittade efter en backe där han kunde vara Ingemar Stenmark, och dottern som längtade hem för att hjälpa till med julgodiset.


Granen sågades ned. Jag vände på klädpaketen och färden gick hemåt. Med ungefär lika många omkullåkningar. Väl hemma mötte hustrun upp och granskade granen. För gles, tyckte hon. Så det blev ytterligare en tur till skogen. Den här gången åkte jag själv. Efter tredje turen till skogen så blev det godkänt med viss tvekan.


Det var då jag bestämde mig och framförde till hustrun att all framtida anförskaffning av granar föll på hennes lott. Vilket resulterade i att hon året därpå gick vilse i en skogsdunge på hundra kvadratmeter.

Granarna kom sedan att inhandlas utanför den lokala butiken under några år, tills jag till slut lyckades övertala hustrun att köpa en gran inne i butiken.


En plastgran. Den har vi kvar fortfarande, och barnen är vuxna. Skidorna står i ett förråd, och snön försvann lika snabbt som en avlöning. Men det är jul.



Alf Nilsson




Detta skrev undertecknad redan 1991.


Jag en allergiker



Sistlidna sommar bilade hustrun och jag ned till södra Sverige. Över Värnamo, ned till Ullared och vidare hem via Borås. Behöver jag nämna vad som beskådades på denna resa?

Varuhus, varuhus, varuhus och åter varuhus med kläder och gardiner. Jodå, det fanns andra artiklar också som TV, stereo, biltillbehör och verktyg. Men det var tydligen inte så viktigt att se.


Det var i Ullared jag verkligen kände att jag hade allergiska besvär vad det gällde att beskåda kläder och gardiner. Då hade vi stått i kö halvannan timma för att komma in i varuhuset.


Det var på Almedahls i Kinna ett kruppanfall var nära förestående när jag som ensam mansperson i butiken bland ett tiotal damer upptäckte att en busslast med ytterliggare 40 talet damer anlände.


Det var mellan Kinna och Borås hustrun slog mig, bara för att jag föreslog att jag kanske kunde lifta hem. Det var på Cellbes i Borås som jag skyllde på att jag måste gå ut och stänga takluckan på bilen. Där satt jag i bilen, längtade hem till katterna och fällde en tår.


I själva varuhusstaden i Borås fick jag frigång en liten stund på Hobbex. Men det var jag inte ensam om. Några hundra andra äkta män hade också blivit frisläppta och inmotade i denna trånga butik för en kort stund.


Det var på Ellos ytterliggare gardiner skulle beses. Och kläder naturligtvis. För att komma till fyndhörnan måste verktygsavdelningen passeras. Jag ville göra halt där, men se det hade vi inte tid med, det skulle handlas gardiner och kläder.


När man nu går så där skjutandes på en kundvagn ivrigt stirrande efter hustruns slalomfärd mellan hyllor och klädställ, så ser man att där finns flera hundra andra äkta män.


Bleka i ansiktet, stirrande blick, djupa veck i pannan, ömsom sökande den äkta hälften, ömsom sökande pengar eller kontokort i plånboken. Det är då man undrar om det inte skulle gå att göra något för oss äkta män, som har allergiska besvär på varuhus.


Jag känner en mansperson som blir illamående och får galopperande huvudvärk så snart hans fru nämner Bruna Boden i Via Asker.


Varför inte “Föreningen, Männens Rätt i Varuhusen”. Varför inte anordna en lokal i varje varuhus, där männen kunde vila ut allt emedan damerna skövlar varuhuset.


En lokal där t.ex. Sport vi minns visas, utbyte av erfarenheter vid drivaxelbyte på en SAAB, hur man lättast bygger ett utedass så att byggnadsnämnden skiter i det, hur man får en grusgång underhållsfri, och mycket annat.


Jag tror att detta vore till fördel för alla parter, och skulle även bespara sjukvården på en massa underliga allergier. Jag ställer gärna upp i en styrelse.



Alf Nilsson